Möt Emma Ringqvist - Årets äventyrare 2018

May 14, 2019 Comments

Emma Ringqvist blev Årets äventyrare 2018 efter att ha seglat solo först över Atlanten till Brasilien och sedan vidare ner i Sydatlanten för att besöka ön Tristan Da Cunha innan hon svängde hemåt igen. Resan varade i 9 månader och sammanlagt spenderade hon 164 dagar ensam till havs.

Hallå där Emma! Grattis till Årets kvinnliga äventyrare – vad var det som gjorde att du fick den utmärkelsen?

Jag seglade solo först över Atlanten till Brasilien och sedan vidare ner i Sydatlanten för att besöka ön Tristan Da Cunha innan jag svängde hemmåt igen. Resan varade i 9 månader och sammanlagt spenderade jag 164 dagar ensam till havs utelämnad åt naturens krafter och min egen förmåga. Båten jag seglade var en 9.8 meter långkölad Laurin-koster - L32 - vid namn Caprice. L32-or är kända som starka och trygga långseglare och hon var mycket lämpad för min resa. Vid hårt väder kändes hon väldigt stabil.

Hur är det att vara helt ensam under så lång tid?

Det var något jag längtade efter att utforska. Det var både tuffare och mer givande än jag kunde föreställa mig. Eftersom båten mest seglade sig själv hade jag väldigt många timmar varje dag att fylla. Jag läste väldigt mycket böcker och spelade mycket gitarr. Jag lärde mig också att 'göra ingenting' - bara sitta och stirra ut över havet utan att ens vara medveten om tiden. Det var nästan mest värdefullt. Att ha så mycket tid att kunna tänka på och fundera kring livet, gjorde att man grävde djupt. Det var en del mörker inom mig som kom fram men också mycket ljusa känslor och en stark tacksamhet över livet. Hela resan och all tid i ensamhet har gjort att jag i efterhand känner en större trygghet och styrka i mig själv. 

Krånglade båten nånting för dig?

På det stora hela hade jag väldigt tur eftersom jag aldrig hade någon svår storm - det är nog det som man är mest rädd för ute till havs. Däremot gick motorn sönder då jag var allra längst bort hemifrån. Den kunde jag inte laga och fick då helt lita på vindarna för att segla den långa sträckan hem. Jag genomgick många dagar av stiltje och svag vind under flera olika perioder. Det var väldigt utmanande för sinnet att bara lära sig att släppa kontrollbehovet och bara guppa omkring till havs tills vinden kom igen. Men det var också en väldigt vacker upplevelse då jag väl kom till ro med att bara låta naturen bestämma och inte jag. Tystnaden och ron därute i stiltjen har jag aldrig tidigare upplevt någon annan stans i livet.

Då jag närmade mig Skottland hade det dock gått långsamt så länge att maten ombord nästan helt tog slut. Utan fiskelycka var jag lite utsvulten då jag tillslut kom i land på Isle of Lewis. 

Vad var det absolut häftigaste under resan?

Besöket på Tristan Da Cunha ligger högt upp på listan. Att gå iland på den här ensamma vulcanön i Sydatlanten med dess 250 invånare och utan flygplats eller mobiltelefoner var en otroligt speciell upplevelse. 

Stim av tumlare som simmade omkring Caprice i flera timmar vid olika tillfällen av resan var också en otroligt fin upplevelse. Då jag var så ensam så blev det en stark känsla av sällskap för mig, som att dom ville låta mig vara med i deras gemenskap. 

Hur är livet på land efter en så lång seglats?

Jag känner mig stärkt som person efter resan så på det hela taget mår jag bättre än nånsin. Den allra första perioden innan jag hittade landfötterna igen, var dock lite tuff. Det var en sådan stor omställning att vara tillbaka i vardag med stadsmyller, trafik, mobilen som ringde, människor som krävde saker av mig. Det blir också en ganska stor tomhet direkt efter en sådan resa. 

Jag längtar tillbaka ut på havet varje dag. Men jag uppskattar samtidigt livet här hemma på ett djupare plan än tidigare.